Tilde Björfors gör det omöjliga möjligt

Tilde Björfors tog en helt ny konstform till Sverige – nycirkusen. Den lärde henne att se möjligheterna i stället för riskerna, en lärdom hon även använder sig av privat.
- I nycirkusen gör vi allt som görs i det vanliga livet, men vi gör det på liv och död, säger hon.

Skriven av Therese Aronsson 2013-02-01 | Porträtt

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Artikelbild


Bild: Emilia Jiménes-Bergmark


Kan man sticka fred? Det frågar sig cirkusdirektören Tilde Björfors och Cirkus Cirkör i sin nya föreställning Knitting Peace. Att ställa frågor är något som genomsyrar deras verksamhet. De vill visa att det mest omöjliga kan vara möjligt. Svaren får publiken hitta själva.

– Vi kastar oss ut och allt är möjligt, som den naiva känsla man hade som ung. Vi vill göra det som ses som omöjligt och är det någon som kan så är det en cirkusartist, som överskrider de fysiska gränserna. Vi bryter också gränser mellan konstformer och arbetar med artister med många olika nationaliteter. Cirkus är som livet, det är en enda risk. Men det handlar om att se möjligheterna.

För 18 år sedan tog Tilde Björfors nycirkusen till Sverige. Som ung hade hon sett ett gästspel i Stockholm där folk flög genom luften, gick på väggarna och fordon brann. Det var en blandning av rockkonsert, film och teater. En totalupplevelse som gjorde henne helt omtumlad.

När hon några år senare kom till Frankrike för att hålla på med teater upptäckte hon nycirkusen igen, en helt ny konstform som inte existerade i Sverige, men i Frankrike fanns det både högskola och fackförbund. Där fanns flera hundra nycirkusgrupper, så hon kunde gå på föreställningar hela tiden. Vissa var rock’n roll, andra mer poetiska.

Gick högt över marken


– Jag var helt tagen. Människor kan så mycket mer än vad vi tror. En stol kan man både balansera på huvudet och sluka ena stolsbenet på. Jag blev också inspirerad av att se publiken. När de gick ut gick de högt över marken och vågade göra det där som de var rädda för. Jag tänkte att om nycirkus behövdes någonstans så var det just i Sverige. Här är alla så ordentliga, säger Tilde Björfors.

Artikelbild


Bild: Emilia Jiménes-Bergmark


I Frankrike lärde hon känna nordiska cirkusartister som hon övertalade att följa med hem och starta Sveriges första nycirkusensemble: Cirkus Cirkör. Och det gick över förväntan. Till sin första föreställning trodde de att det mest skulle komma ungdomar, men redan då var publiken en blandning av alla åldrar. Den första turnén skulle bli tio föreställningar lång, men det blev hela 70 föreställningar.

– Det var som en explosion. Många hörde av sig och ville testa. Publiken påverkas på ett annat sätt av nycirkus. Efter att ha sett på dans är folk imponerade över hur fint dansarna rört sig. Efter en nycirkusföreställning har många en känsla av att de vill prova själva, fastän det är mycket svårare än att dansa. Det är någonting som appellerar till lek, till hur vi själva var som barn. Att det dessutom många gånger är livsfarligt gör det jättespännande.

Efter två år hade Tilde Björfors startat ett cirkusgymnasium och en eftergymnasial utbildning, som blev en grund för att nycirkusen kunde växa. I dag finns det över femtio nycirkusgrupper i landet, en högskoleutbildning och Cirkus Cirkör turnerar över hela världen.

– När vi började var det viktigt att poängtera att det inte är cirkus för barn. I dag upplever jag att folk vet skillnaden, men visst finns det säkert någon som tror att det ska dyka upp elefanter i föreställningen.

En plats för utsatta


Den traditionella cirkusen ligger som grund för nycirkusen, men nycirkusen har hämtat upp delar från teater, dans och andra konstformer som ljus, ljud, mask, kostym och text. Den traditionella cirkusen däremot anser hon vara en konserverad konstform som bygger på stereotyper med maneger, hästar och lindansöser i tyllkjol. Men gränserna är inte vattentäta. Nycirkus använder inte djur, men flera grupper reser runt med tält, manege och bor i vagnar. Där har man valt den livsstilen, men det finns alla varianter. Turnerandet är fortfarande en stor del av cirkuslivet. Själva bor Cirkus Cirkör på hotell och reser med flygplan.
På sätt och vis är cirkuslivet så magiskt som folk tror. Men det krävs väldigt, väldigt mycket jobb, och artisterna jobbar med livet som insats.
– Nomaditeten finns kvar. Cirkusen är också fortfarande en plats för utsatta människor. Här är det högt i tak för olikheter och udda uttryck. Det är till och med en fördel. De som inte har passat in i Trollhättan kanske hittar sin plats i cirkusen. Man kan säga att cirkuslivet är precis som förr, fast det har moderniserats. Förr föddes man in i en cirkusfamilj, i dag väljer man cirkuslivet, säger hon och fortsätter.

– På sätt och vis är cirkuslivet så magiskt som folk tror. Men det krävs väldigt, väldigt mycket jobb, och artisterna jobbar med livet som insats. För att få det att se magiskt ut, som att man flyger i luften, krävs otroligt mycket arbete och förebyggande jobb med säkerhet.

Tilde Björfors är Sveriges första professor i nycirkus, något hon ser som ett erkännande från staten. I ett tre år långt forskningsprojekt intervjuade hon ett hundratal cirkusartister om riskerna. Hon har fascinerats över hur de riskerar sina liv, vad som får dem att göra det och vilken drivkraften är att göra det omöjliga, eftersom de vare sig blir rika eller berömda.

– En lindansare som går på en tunn lina, varför väljer han eller hon att göra det? Vad beror strävan på och vad har den för betydelse?

Strävan håller oss vid liv


Det var även ett hjärnforskningsprojekt och tillsammans med hjärnforskare, psykologer, filosofer och religionsvetare diskuterade hon strävan. Tillsammans kom de fram till att strävan är det som håller oss vid liv.

– När vi inte hittar något nytt att sträva efter tappar livet värde. Strävan är meningen med livet, konstaterar Tilde Björfors.

Inom projektet kom hon i kontakt med en artist som gick på lina, började tänka på trådar och arbetade vidare med det. Hon hittade också en cirkusartist som livestickar med kroppen. Hon har aldrig stickat mycket själv men blev besatt av stickrörelsen och hittade många kopplingar mellan hantverk och cirkus. Inom stickrörelsen hittade hon några som stickade in en kanon som en fredsaktion och några som satt utanför FN-skrapan och stickade för fred.

– Jag kopplade ihop det med strävan om att göra det omöjliga möjligt och ställde frågan om man kunde sticka fred. Därifrån kommer namnet på vår föreställning Knitting Peace.

Tilde Björfors berättar att mycket av det som hon har lärt sig av cirkusen går att överföra till både privatliv och arbetsliv. Till exempel vikten av att hålla kvar möjlighetstänkandet.

– När till exempel två personer ska hoppa ner på en gungbräda och skjuta upp den personen som står på andra änden, fungerar inte tricket om man tänker på riskerna utan man måste se möjligheterna. Det går att överföra direkt till ledare i en arbetsgrupp. Jag har också lärt mig mycket om samarbete. Är man tio meter upp i luften utan skyddsnät och ska kasta sig ut måste man lita på att personen i den andra trapetsen tar emot en. Clownerna vänder hela tiden misslyckanden och går från flopp till topp. Det är vad många entreprenörers arbete handlar om. Det är ofta genom misslyckanden som jag till slut skapar succéer. På cirkusen gör vi helt enkelt allt vi gör i våra vanliga liv, men vi gör det på liv och död.

Hur ser du på framtiden för nycirkusen?

– Jag ser inga gränser. Jag tror att vi kommer att fortsätta göra det vi vill och ställa frågor. Men vi vill växa med mer med skolor och utbildningar och vi vill alltid ha mer resurser. Jag vill att nycirkus ska bli lika stort och självklart som dans och teater. Konstformen ska vara lika etablerad och självklar för svenskt kulturliv och folkbildning, säger hon.


Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration