Oakley-glasögon ­eller bollplaner?

Träning håller på att utvecklas till en livsstil. Men var ska den ske i framtiden när kommuner helt sonika ­planerar bort idrottsplatser och träningsytor till förmån för annan bebyggelse, frågar sig Kristina Alvendal.

Skriven av Kristina Alvendal 2017-06-07 | Utveckling

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Denna artikel har tidigare publicerats i Fastighetssverige
Artikelbild

När jag i början av 90-talet klev in i kommunpolitiken var det inte ovanligt med bastubad, cigarrer och cognac på konferenser. Det gällde även i näringslivet. Dåtidens direktör hade ofta en tydlig rondör och ständigt rödflammiga kinder, som skvallrade om "det goda livet". Det gällde även den lokala kommun­pampen.

När jag i början av 90-talet klev in i kommunpolitiken var det inte ovanligt med bastubad, cigarrer och cognac på konferenser. Det gällde även i näringslivet. Dåtidens direktör hade ofta en tydlig rondör och ständigt rödflammiga kinder, som skvallrade om "det goda livet". Det gällde även den lokala kommun­pampen.

Sedan kom avslöjanden efter avslöjanden om att det åts, söps och gjordes oförmånliga affärer på skattebetalarnas eller aktieägarnas bekostnad och förändringen blev så dramatisk att det troligen inte gick att förutse.

Ätandet och drickandet ersattes delvis av en nu rådande hälso- och träningstrend. Med­arbetare i många företag får träna på arbetstid och det är helt ok att inte delta på en jobbkonferens om det just då är triathlon som går av stapeln. Otränade medarbetare skickar in frågor till vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing för att få råd hur de ska hantera chefen som lägger ledningsgruppens möte högst upp på Kebnekaise med tävlingsinslaget "först upp vinner" eller efter att ha avkrävt två mils löpning helst med hinder i skogen. Jag läste nyligen om en vd i konsultbranschen, som tränar minst två timmar varje dag, kör Vasaloppet, kör Ironman, boxas, cyklar och spelar tennis. Han menade att han är ett föredöme för sina medarbetare.

Det är bevisat att träning (i lagom mängd, skall tilläggas) förlänger liv, höjer prestations- och koncentrationsnivån, ger bättre sömn och är allmänt bra för oss människor, så detta är inget dissande av det ena eller det andra. Min reflektion är dock – var tränar alla människor?

I de växande städerna finns ett brett utbud av mat och dryck, men var tog våra träningsmöjligheter egentligen vägen? Ofta är det just idrottshallar och bollplaner som försvinner när staden växer.

Hur kommer det sig att dessa träningsatleter på maktpositioner i företag och politik ibland är så snabba med att planera bort just dessa inslag i nya stadsdelar under den nu rådande förevändningen att bostäder skall prioriteras? Eller för den delen inte är särskilt bra på att ta fram nya platser för idrott i markplan, på tak och under jord eller i stora bottenvåningar. Halltider är redan idag en stor bristvara runtom i våra storstäder. Till detta adderas nu 100 000-tals fler människor som förväntas hålla sig i rörelse. Var då, undrar jag? Barn och ungdomar hänvisas till att träna fotboll utomhus under vintern i 15 minusgrader alternativt till en halltid klockan 22 på vardagar. Skolornas idrottshallar hyrs ofta flitigt ut. Bland annat till andra skolor men även till företag vars anställda vill spela innebandy eller badminton. Trots att efterfrågan ökar minskar utbudet.

Behovet av att se helheten vid stadsutveckling blir påtaglig när vi pratar om en blandad och hållbar stad. Det är dock ingen garanti att ord blir till handling. Jag har sett många visions­dokument som livligt beskriver det aktiva idrottslivet på ena sidan i dokumentet för att helt sonika planera bort den befintliga bollplanen eller idrottsplatsen till förmån för annan byggnation utan att ersätta den befintliga på sidan efter. Spontanidrott i all ära, men vi är många som gärna ser att en stad skall kunna erbjuda andra träningsmöjligheter.

Den gymkedjeexplosion som ägt rum under de senaste åren är kanske ett uttryck för detta. Det är något positivt. Det finns också fler och fler aktörer som ser goda investeringar i sim­hallar och idrottsanläggningar. Det är bra. Det är dock kommunerna som har planmonopolet och ofta äger stor del av marken. Det blir därför viktigt att kommunerna ser till helheten och planerar in den framtida idrotten i våra städer. Gärna i samarbete med privata aktörer. Många idrottslokaler måste planeras och utformas från början, innan stadsdelen byggs och projekteras. Det är oftast inget som kan kompletteras enkelt i efterhand när byggnaderna väl står där.

Dagens stadsutveckling hänger helt enkelt inte med i trenderna och människans behov. Krasst kan man säga att vi fortfarande är på mat- och dryckesstadiet från 90-talet. Vi är duktiga på att etablera caféer, barer och restauranger. Tack och lov! Något vi verkligen har saknat de senaste 30 åren. Domen riskerar dock att bli hård från de kommande generationerna. Det är den generationen som nu växer upp med föräldrar som klättrar i berg iklädda Black-Diamond-sele och cyklar till och från jobbet i cykelbyxor och Oakley-glasögon samtidigt som de själva inte får någon slot för fotbollslaget på bollplanen.

Namn: Kristina Alvendal.
Ålder: 45 år.
Bor: I Stockholm city.
Familj: Gift med Frédéric och tillsammans har de Lea, fyra, och Theo, nio.
Titel: Vd i eget bolag.
Tidigare uppdrag: Vd för Airport City Stockholm samt Stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad.
Fritidsintressen: Blir en hel del träning och när tiden räcker till en bok i solen.



Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration