Mikael Andersson: "Se möjligheterna, inte problemen"

”Glöm bort honom. Skaffa ett nytt barn.”Det var råden Mikael Anderssons föräldrar fick av läkarna när det visade sig att den nyfödde pojken saknade både armar och ben.I dag är Mikael en av Sveriges mest vältränade 45-åringar, egenföretagare och trebarnsfar.

Skriven av Nicklas Tollesson 2010-01-01 | Porträtt

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Artikelbild

"Studsmattan är mitt sätt att jogga, och det är verkligen allsidig träning, det ger puls, balans och styrka. Jag brukar köra med en tiokilos blyväst på mig, det ger en enorm träning."


Fast det där med trebarnsfar är på väg att ändras − i mars ska Mikael och hustrun Christina få sitt fjärde barn.

− Men sen får det räcka med barn, skrattar Mikael.

Vi träffas över en kopp varm choklad på ett kafé i Göteborg. Inför mötet har jag varit lite orolig över hur mötet ska inledas; vanligtvis tar man i hand, men det gör man ju rimligtvis inte med en armlös?

Mikael berättar senare att de flesta tänker ungefär som jag.
− Det är ju en ovan situation, det gäller att vi båda ser till att vi inte känner något obehag, det är mitt ansvar också.

Något han visar när vi hälsar genom att tydligt kränga fram höger armstump, som jag får greppa.

− Ibland kan människor tänka för mycket, och vara överdrivet hjälpsamma mot mig, det kan vara lite jobbigt, men jag vet ju att det handlar om vänlighet. Jag får säga till dem att "ta det lugnt, jag klarar det, jag säger till när jag behöver hjälp".

Att se möjligheterna, och inte fokusera på det negativa och omöjliga är grunden i Mikael Anderssons livsfilosofi; han vill inte klaga på kaféer som inte är tillgängliga för rullstolsburna, utan hellre berömma dem som är det.
Artikelbild

Mikael Anderssons liv är en ständig kamp mot det omöjliga. Och för det mesta har han vunnit. I mars ska den arm- och benlöse Mikael få sitt fjärde barn.


Den här inställningen har inte bara hjälpt honom att överleva – den är numera hans födkrok. Sedan 2001 har han hållit föreläsningar, och sedan 2003 försörjer han sig helt och hållet på detta.

− När jag började var jag väldigt amatörmässig och osäker. Publiken var i alla fall snäll mot mig, de kastade inget på mig. Sedan kom 11 september, allt stannade upp, och intresset för föreläsningar överhuvudtaget minskade. Sedan hade jag väl … jag vill inte säga tur, men vissa händelser föll väl ut; jag träffade en journalist och en fotograf och det blev ett visst media­intresse och det hela tog fart. Och efter att ha övat och övat och övat blev jag bättre och bättre, jag fick lättare för det här med publikkontakten. 2003 var jag till slut tvungen att välja, jag kunde inte längre kombinera före­läsningarna med mitt vanliga jobb.

Han valde att säga upp sig från sitt arbete på marknadsavdelningen på Autoadapt, som tillverkar hjälpmedel och anpassar bilar för funktionshindrade, för att satsa helhjärtat på föreläsningarna.

Ett svårt beslut?

− Ja. Att säga upp sig från ett heltidsarbete för att satsa på ett eget företag är ett stort steg, inte minst för en med funktionshinder. Men, det är som jag pratar om i föreläsningarna; det handlar om att våga ta språnget, att ta chansen när den kommer, och jag har aldrig ångrat att jag tog den.

− Samtidigt är det en svår bransch att slå sig in på, men jag försöker göra min grej. Jag ger inga råd eller anvisningar, jag berättar min historia och delar med mig av mina erfarenheter.

Bakom Mikael Anderssons funktionshinder ligger det giftiga bekämpningsmedlet hormoslyr. Säger han själv.

− Det finns inga bevis som klarar de vetenskapliga kraven som säger att det är så. Myndigheterna lade locket på, och jag har aldrig fått någon form av ersättning. Men jag kan konstatera att det enda som var ovanligt med min mors graviditet var att hon under den känsligaste delen av graviditeten utsattes för ett av världens giftigaste ämnen. Man behöver inte vara ­Nobelpristagare för att räkna ut sambandet.

Hormoslyr användes för att bekämpa lövträd och sly. Medlet är förbjudet sedan många år, men på 60-talet kände man inte till riskerna med det.

− Min morfar använde det i skogarna runt deras gård, han gick och sprutade i en vanlig overall med handspruta. Min mamma var där i två veckor medan han besprutade. Det råkade vara mellan graviditetsveckorna 5 och 10, som är den känsligaste perioden.

Och när Mikael föddes tyckte läkarna alltså att det bästa vore att lämna bort honom.

− Det var förstås ett otroligt trauma för mina föräldrar, men de hade en stödjande omgivning, inte minst mina morföräldrar stöttade dem. Min mormor var oerhört klok, hon utgick från barnets behov. Och i dag kan jag säga att jag är glad över att de ifrågasatte läkarna.

Mörka perioder


Mikaels liv har sedan varit en kamp mot det omöjliga. Och för det mesta har han vunnit. Men det har också funnits tunga perioder. Mikael sticker inte under stol med att han har mått precis så dåligt som du och jag kan tänka oss att vi hade mått utan armar och ben.

− I 10−11-årsåldern började verkligheten komma ikapp, jag insåg min livssituation och de begränsningar den innebar.

− Sedan var gymnasietiden väldigt jobbig. Du vet hur det är då; man blir intresserad av det motsatta könet och värderas efter hur man ser ut och efter hur populär man är. Man ska vara lång, mörk och muskulös, det är de idealen som gäller, och där hade jag ju inte mycket att komma med.

− Min kropp begränsade mig, jag var förtvivlad över att vara fast i det skal som min kropp var. Min kropp var inte anpassad till den värld jag levde i. Det var små marginaler som gjorde att det gick bra för mig, det kunde lika gärna ha gått åt andra hållet.
Artikelbild

Mikael kör en specialanpassad bil med en liten ratt som sitter mot bröstkorgen på honom. Han gasar och bromsar med den högra benstumpen. Han tog körkort som 19-åring, 1983. "Det var det största ögonblicket i mitt liv dittills. Det var det första projektet jag genomförde, och jag insåg vikten av att ta egna initiativ. Jag mötte rätt människor, som kunde genomföra de anpassningsförslag jag hade."


− Min gympalärare hjälpte mig att fokusera på det jag kunde påverka i stället för att stånga mig blodig mot de långa och mörka. Som dem kunde jag ju aldrig bli. Men, jag kunde bli muskulös. Det kunde jag påverka, jag fann kraft i idrotten, som jag sedan dess har älskat mer än nästan allt annat.

Att stärka kroppen blev ett sätt för Mikael att stärka sin egen självbild och sitt självförtroende. Och det ena ledde till det andra.

− Att tycka om sig själv är en bra början till att någon annan ska upptäcka en. Att utstråla självförakt ger inga bra förutsättningar.

"Flyttade på vinst och förlust ..."


Det var i samband med idrotten han träffade sin fru Christina 1988.

− Jag var med i landslaget i handikapporientering, och träffade henne på en tävling. Hon var med i den arrangerande klubben.

Året därpå flyttade Mikael ner till Göteborg.

− Jag flyttade ner på vinst och förlust, vi visste ju inte om det skulle hålla. Men sedan gifte vi oss och nu är alltså det fjärde barnet på väg…

Idrotten är och har varit en stor del av Mikaels liv. Hans huvudsakliga träning består av studsmatta och romerska ringar.
"I stället kan jag tävla mot mig själv och försöka förbättra mina egna resultat."
− Studsmattan är mitt sätt att jogga, och det är verkligen allsidig träning, det ger puls, balans och styrka. Jag brukar köra med en tiokilos blyväst på mig, det ger en enorm träning.

Genom att trä armstumparna genom de romerska ringarna och dra upp sig − ibland också här med blyvästen − får han också upp styrkan i axelpartiet.

När han är riktigt vältränad kan han hoppa i en timme på studsmattan, och rekordet i ringarna ligger på 3 000 uppdragningar − men det var ett tag sedan, i dag ligger han på runt 500.

− Problemet med handikappidrott är att det är svårt för mig att komma i rätt klass, eftersom det inte finns någon mer med exakt samma funktionshinder. Därför får jag inte den riktiga vinnarinstinkten. I stället kan jag tävla mot mig själv och försöka förbättra mina egna resultat.

− Jag lever för det här, och jag måste vara vältränad, eftersom min kropp utsätts för tuffa påfrestningar i vardagen, så fort jag ska hoppa ur rullstolen exempelvis. Min självständighet hänger på att jag är vältränad. Jag har i princip inget underhudsfett alls; om jag lägger på mig några kilo på magen innebär det en procentuell viktökning som är mycket större för mig än för dig, eftersom jag bara väger 36 kilo.

Han har en del tävlingsmeriter bakom sig: ett antal segrar i orienteringstävlingen O-ringen, han har spelat bordtennis och innebandy, simmat (ryggsim framför allt) en del, aktiviteter som en utomstående tycker verkar omöjliga att hålla på med utan armar och ben.

Innebandyklubban håller han ovanför axlarna och håller fast den med hakan.

− Jag sköt bland de hårdaste i laget. Och jag hade nog bäst precision. Men jag tappar ju mycket i räckvidden.

Slår du mig i pingis? Jag var tvåa, trea bland killarna i klassen?

− Nej, då slår jag dig inte. Men en medelmåtta som inte har spelat så mycket pingis kan jag slå. Och jag slår dig i bangolf, åtminstone om jag får träna i några dagar.

Det mest imponerade i tävlingssammanhang är att han en gång tog sig till final i junior-SM i bangolf − i den vanliga klassen.

Han tävlade alltså mot icke funktionshindrade.

− Det är väl det jag är allra mest stolt över. Mitt rekord är 21 slag på en 18-hålsbana.
Artikelbild

Hur ofta har du tänkt "undrar hur bra jag hade kunnat bli inom idrotten om…"?

− Så har jag tänkt många, många gånger, speciellt när jag var yngre. Jag drömde om att bli fotbollsproffs eller hockeyproffs, det gör jag fortfarande ibland. Det är en av de stora sorgerna i mitt liv, att jag aldrig har fått chansen att mäta mig gentemot andra fullt ut. Jag har ju spelat en del innebandy, men det blir aldrig riktigt bra när man spelar med folk som har olika fysiska förutsättningar. Det hade varit spännande att mäta sig med andra med precis samma kroppsform och fysiska förutsättningar som jag. Fast jag hade kanske inte alls varit bra, man vet aldrig, skrattar han torrt.

Mikael Andersson har nyligen släppt boken "Armlös, benlös men inte hopplös", som han skrivit själv, "både fysiskt och mentalt".

− Den har sålt bra, de på förlaget är nöjda, och jag har fått mycket positiv feedback. Jag känner också att jag har utvecklats som föreläsare sedan jag skrev boken.

Du har gjort allt som ingen från början trodde att du skulle klara av. Vad har du för utmaningar framför dig nu?

− Jag har inget konkret mål framför mig nu, jag njuter av boken och hoppas kunna bli en ännu bättre föreläsare. Jag vill inte rusa fram för fort, utan vara kvar i det jag har skapat.


Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration