Pia Sundhage drivs av lust

Kärleken till fotbollen har tagit henne från Ulricehamn till Italien, Kina och USA – och tillbaka hem till Sverige igen. I sommar ska hon ta Sveriges fotbollslandslag till Friends Arena. Pia Sundhage är fotbollsprofilen som drivs av lust och kanske har namnet Pelle att tacka för allt.

Skriven av Sofia Grymer 2013-05-01 | Porträtt

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Artikelbild

Intressant. Sedan Pia Sundhage fick uppdraget att leda det svenska landslaget har trycket från media varit stort. i våras var hon bland annat med i TV 3:s Patrik möter, med Patrik Sjöberg.


Det är tidig måndag morgon och Pia Sundhage har precis gått en lång promenad tillsammans med sin lillasyster och hund. Hon är i Aling­sås och hälsar på. Hunden är en kolsvart labrador vid namn Frejsibejsi ("det stavas som det låter") som hon och systern har gemensam vårdnad om. Pia hinner inte ta hand om hunden själv. Som förbundskapten för det svenska damlandslaget i fotboll är det bråda ­dagar med ett stundande EM på hemmaplan. Men någon ångest för att det är måndag morgon drabbas hon inte av.

– Det känns alldeles utmärkt, det där med måndag-till-fredag-jobb existerar inte hos mig, säger hon.

Vill få med sig publiken


Den 28 juli spelas EM-finalen på Friends Arena i Solna. Fram till dess är det jobb oavbrutet för Pia Sundhage. För det är finalen som är hennes enda mål just nu. Att stå vid sidan av planen den 28 juli och blicka upp mot en fullsatt arena i blått och gult, och få med sig "den tolfte spelaren" – publiken.

– När vi pratar om mål så pratar vi om Friends Arena och själv pratar jag väldigt mycket om att få spela med den tolfte spelaren när hon är som bäst och störst. Och hon kommer att vara som bäst och störst på Friends Arena.
Artikelbild

Prisad. Pia Sundhage mottog priset för årets ledare på svenska idrottsgalan 2013 i Globen.


Pia Sundhage föddes i Ulricehamn den 13 februari 1960 – i en tid då det var allt annat än självklart för en tjej att spela fotboll.

– Allting började med att jag sparkade bollen i stället för att hysta den som alla andra flickor gjorde. Jag tyckte att det var roligare, och barn gör ju det som är skoj. Det som var tur för mig var att jag hade en mamma som inte tyckte att man behövde göra som alla andra, som inte tyckte att man behövde vara en Svensson. Och så hade jag en pappa som stod för trygghet och humor. Det innebar att jag fick göra det som jag tyckte var lustfyllt och som intresserade mig och klarade av när andra inte tyckte att jag skulle göra vissa saker.

Våga gå sin egen väg


Pia berättar om de viktiga och bra vuxna hon hade runt omkring sig under sin uppväxt. De som hjälpte henne att ta sig fram och våga gå sin egen väg. Som tränaren som kallade henne för Pelle för att hon skulle få lov att spela fotboll eftersom det bara fanns pojklag.

– För att göra något ingen annan gör så behöver man hjälp och lite finurlighet. Tränaren kallade mig för ­Pelle i stället för Pia och på så sätt gick jag runt hindret. Och det goa i kråksången tycker jag är att mamma och pappa sa att "jaja, funkar det så funkar det". Det fanns mycket mod att göra saker som ingen annan gjorde i vår familj tycker jag.

Starkaste kärleken


Det var i hemmaklubben IFK Ulricehamn som Pias fotbollskarriär inleddes som junior. Som femton­åring började hon att pendla till Falköping för att spela i Falköpings KIK.

Och trots att kärleken till hemmet alltid har varit stark har kärleken till fotbollen alltid varit starkare. Och det var därför hon samma dag som hon slutade gymnasiet flyttade till Göteborg och klubben Jitex. Det var därför hon lämnade trygga Sverige och flyttade till Italien och blev proffs i POI Lazio. Det var därför hon tog jobbet som assisterande tränare för ­Kinas fotbollslandslag. Och det var därför hon lämnade "världens bästa jobb" på Svenska Fotbollförbundet för att en amerikan ringde och frågade om hon ville komma till USA och jobba.

– Allt detta förvånar mig verkligen eftersom jag är så hemmakär. Men det är intresset, passionen, öppen­heten, nyfikenheten och att jag har vågat ta steg som rent av har varit lite obehagliga som är anledningen till att jag är här där jag är i dag.

Karriären som spelare tog slut med en vinst mot Danmark under OS i Atlanta. Då hade kroppen gjort sitt.

– För mig var det ett stort livssteg att jag inte skulle spela fotboll längre. Det kändes väldigt tungt och jobbigt. Men allting tar ju slut, det var bara att gå vidare, eller, "bara"… jag fick gå vidare och växte in i tränarrollen i stället.
Artikelbild

Vad har du för råd till en liten tjej eller kille som vill bli lika framgångsrik som du?

– Jag är ingen människa som ska ge råd för jag är bäst på att vara mig själv. Det jag har gjort är att jag har ­vågat göra det som varit lustbetonat och intressant, även om det funnits motstånd. Men jag vill understryka att det inte alltid har varit lätt, även om man kan tro det ibland när jag pratar om att ha roligt och finna lust.

Vilken är din styrka som tränare?

– Jag tycker att min styrka är att vara på fotbollsplan här och nu och känna spelet. Att entusiasmera spelare. Den amerikanske fotbollsspelaren Kristine Lilly sa till mig "you’re passion for soccer is contagious", jag använder mitt kroppsspråk på ett positivt sätt och det faktum att jag letar efter positiva saker smittar av sig. Jag tycker om mig själv mest när jag får vara i den miljön.

Vilken är din största bedrift i livet?

– Jag tänker på fotboll såklart och då är det kvartsfinalen i VM där vi (USA) möter Brasilien. Vi får en kvinna utvisad och jag väljer, tillsammans med mina coacher, att spela 3–4–2 med en kvinna mindre mot tre forwards. Hela den matchen är bättre än en rysarfilm tycker jag. Matchen slutar med att vi lyckas göra 2–2 och vinner på straffar. Det var mycket mod, bra timing, samarbete med coacherna och ett kroppsspråk som visar att det här ­löser vi, det här kommer att gå, som låg bakom.

Vilken är din största bedrift utanför fotbollen då?

– Det är väl alla de gångerna vi i familjen ställer upp för varandra. Det är småsaker, som att hämta någon eller att vara en hjälpande hand, i vår familj sitter det inte fast utan man hjälps åt. Det är som Bob Dylan ­säger "I became what I was practising", jag försöker göra det jag säger och i min familj löser det sig. Jag tycker att det är en bedrift att vi hjälps åt, det är jag glad och stolt över.

Har du någon gång längtat efter egna barn?

– Nej.

Hur mycket tid har du för kärlek?

– Man lever väl för det, gör man inte det? Och vänskap.

Har du tillräckligt med kärlek i ditt liv?

– Ja.

Vad ser du mest av allt fram emot just nu?

– EM i sommar, den frågan var lätt. Det är allt, fotbollen, mitt jobb. Det är en stolthet att få förbereda det svenska landslaget.


Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration