Tweeta

Paralympics i London den 3 september. Final i bordtennis för damer. Det står 2–0 i set och 10–5 i tredje set. Anna-Carin Ahlquist har matchboll. Racketen är fäst vid handen, rullstolens små hjul är låsta och koncentrationen är total.

– Jag försökte tänka att det var som vilken boll som helst, in med bollen på bordet bara. Men jag visste ju att jag spelade för ett Paralympicsguld. När jag vann blev det helt stiltje, sedan kom känslorna. Det var helt fantastiskt, helt otroligt.

Nu är hon nominerad till Årets kvinnliga idrottare för sin prestation, som avgörs på Idrottsgalan den 14 januari.

– Jag är överlycklig. Det är det största man kan få som idrottare i Sverige, säger hon och visar stolt upp den oranga inbjudan.

För tio år sedan förändrades Anna-Carin Ahlquists liv helt. Hon jobbade på Göteborgs Auktionsverk, seglade mycket, tränade på gym regelbundet och hade en stor vänkrets, tills hon i förbigående fick diagnosen MS.

– Jag hade fått diagnosen inflammation i ryggmärgen och kom till en ny läkare som sa "så var det det här med din MS". Det var inte så psykologiskt bra, jag bröt ihop totalt.

Efter ytterligare undersökningar fick Anna-Carin Ahlquist diagnosen sekundär progressiv multipel skleros. Från att ha gått i höga klackar, började hon matcha kryckor i olika färger med sina väskor, för att sedan byta helt till rullstol. Att inte längre kunna lyfta och krypa under föremål på auktionsverket fick henne att sluta arbeta med antikviteter, även om det fortfarande är ett stort intresse.

– Jag hade levt som om jag var odödlig, allt gick i ett. Nu blev det som att flytta hemifrån på nytt. Jag fick byta lägenhet, bil och sambo. Hela situationen var ­jobbig. Tidigare var jag inte rädd för något och plötsligt var jag livrädd för allt. Livrädd för att visa mig offentligt med rullstol, livrädd för att möta någon som skulle ställa frågor. Så jag åkte till Torp Köpcentrum i Uddevalla, där jag inte kände någon, och tränade, säger hon och skrattet bubblar upp i henne.

En väninna föreslog att det kanske skulle bli lättare om hon döpte rullstolen, som en hund. Den första fick namnet Wilson, den hon har i dag heter Elsa.

Med hjälp av familj, vänner och psykolog har hon bearbetat sorgen över sjukdomen och lärt sig att hantera sitt nya liv. I dag strålar hon och har nära till skrattet, även när hon pratar om sina mörkaste stunder.

– Jag har fått möjligheten att se vad och vilka i mitt liv som är betydelsefulla. Jag har bantat ner min vänskapskrets rejält. Allt tar mycket mer kraft nu och jag måste fundera på vad som är värt att lägga energi på. På det sättet är jag tacksam, att jag har fått omvärdera mitt liv. Jag har ett bra liv i dag, även om jag hellre hade kunnat gå i högklackat, säger Anna-Carin Ahlquist.

Återgick till gamla roller

Och mitt i allt hittade hon tillbaka till bordtennisen. Hennes pappa var en duktig pingisspelare som ung och tränade henne under uppväxten. Efter 23 års uppehåll, i slutet av 2006, återgick de till de gamla rollerna. Plötsligt dök människor från barndomen upp.

– Jag ville träna de delar av min kropp som jag kunde röra och tittade i Hjälpmedelscentralens tidningar och fastnade för bordtennis. Kontaktpersonen där visade sig vara en som tidigare spelat i landslaget och som jag hade mött när jag var liten. Då hade jag 20–0 i handikapp mot honom och tänkte att det inte kunde vara så svårt att vinna över en kille med rullstol, men jag lyckades inte vinna en enda boll, skrattar hon.

På en av de första träningarna dök förbundskaptenen upp, en man som hon också känner sedan gammalt. Han sa att det inte skulle bli någon påskmiddag för henne nästa år för då skulle hon på landslagsläger.

– Det var svårt att tänka om. Jag trodde aldrig att jag skulle bli elitidrottare vid 34 års ålder. Det var en konflikt i huvudet.

Kräver tankeverksamhet

Första tävlingen gjorde Anna-Carin Ahlquist i maj 2007 och vann två matcher. Det triggade henne. Hon jobbade 50 procent och tränade hårt övrig tid. Hon experimenterade med stolen. Från början hade hon mindre hjul och en tjock dyna, som gjorde att hon lätt tappade balansen och föll över bordet. I dag har hon större hjul och tunnare dyna som är mer stabil. Hon har också kommit på att om hon låser de små framhjulen kan hon röra sig framåt och bakåt, men är stabil i sidled. Hennes högra handled är svag och därför binder hon fast racketen, som bara väger 55 gram och som är lättast på marknaden. I början hade hon känsel i sin högra överarm, nu har hon ingen känsel alls i armen. Hon får experimentera sig fram till hur hårt hon ska hålla och slå. Det krävs stor tankeverksamhet.

– Det är pappa och mammas förtjänst att jag har ­orkat. När nya problem uppstår är det lätt att bryta ihop, men de hittar alltid lösningar på problemen. Jag är så otroligt tacksam för att jag har så starka människor omkring mig.

Hon kvalificerade sig på kort tid till Paralympics i Peking 2008.

– Jag har ältat matchbollen som jag missade i semi­finalen många gånger. Jag var bitter efteråt men det var nyttigt att ha varit med på ett Paralympics.

Hon berättar om Paralympicsbyn där alla bor tätt. I restaurangen, som ska mätta 4 000 idrottare, fanns all mat du kan tänka dig. Det gällde att lära sig hur transporterna mellan byn och hallen fungerade och planera för att ta sig dit. Det fanns hela tiden event att gå på för dem som ville, samtidigt som hon ville uppleva all kultur och historia som finns i Peking. Mitt i allt det skulle hon prestera.

– Man laddar och laddar ur om vartannat, det är otroligt tufft. Det var en bra lärdom inför London. Det har varit en lång resa med ups and downs. Jag misslyckades ett par gånger på vägen, men det var nog ett måste för att nu kunna ta guld.

Stöd från familj och vänner

Anna-Carin Ahlquist tävlade i klass tre, även om ­hennes handikapp hade tillåtit henne att gå ner en nivå. Hon fokuserade på en boll i taget, en match i ­taget genom hela tävlingen. Familjen och vännerna var på plats.

– Det var skönt att veta att det satt några där och ­hejade på mig. Jag hade investerat mycket i Paralympics, både tid och engagemang. Det är så stort att ta guld, det är svårt att ta in än i dag.

Efter London var hon helt slut både fysiskt och mentalt. Hon hade lovat sig själv att om hon tog guld skulle hon åka till Bahamas. Så det gjorde hon och en väninna. Planen var att bara sola, bada och ha det skönt, utan att någon skulle veta om att hon var guldmedaljör. Och de första dagarna var just så och de njöt av ­livet. Men så frågade de en man var postkontoret låg. De började prata med honom och till slut kunde hennes väninna inte hålla tyst om medaljen. På kvällen ville han bjuda dem på en drink i hotellbaren.

Ny energi

– När vi kom ner satt hela Bahamas idrottsministerium, inklusive idrottsministern, där medan säkerhetspolisen kollade stället. Det var så absurt. Där är man väldigt stolta över sina idrottare som tagit guld och de bjöd med oss på en segeltävling på en annan ö, de ­bokade hotell och restauranger och en guldmedaljör från OS i Sydney visade oss runt. Det var helt otroligt.

– Jag är kulturvetare i grunden och att få komma hem till folk, äta deras guacamole gjord av avokado från trädgården och se en del av deras vardag förgyller mitt liv. Jag blev verkligen fylld av ny energi.

Väl hemma igen blev Anna-Carin Ahlquist nominerad till Årets kvinnliga idrottare, en nominering som inte bara är viktig för henne personligen.

– Det är en viktig milstolpe för handikappidrotten. Den blir erkänd. Tidigare har det bara varit vanliga idrottare som blivit nominerade. Vi har avsagt oss klassen för funktionshindrade, som fanns tidigare och strävat efter lika villkor. Vi lägger ner precis lika mycket tid och engagemang. Det här är otroligt betydelsefullt.

Hon berättar att oftast uppmärksammas handikapp­idrott i medierna en gång vart fjärde år, i samband med Paralympics.

– Historiskt, innan min tid, kändes det som att journalisterna mest tyckte synd om dem som hade en funktionsnedsättning. Jag tycker bevakningen av mig har varit otroligt professionell med bra journalister och bra frågor. Jag tror att det beror på att vi själva har blivit mer professionella. Vi har strävat efter att få visa oss som elitidrottare.

Vad är det viktigaste som du lärt dig av de senaste tio åren?

– Att allt går, bara man vill. Det är jag ett bevis för. I dag gör jag nästan allt som jag gjorde tidigare, det är bara lite mer komplicerat. MS är inte en identitet för mig. Jag är Anna-Carin som råkar har en sjukdom.

Vilket är ditt nästa mål?

– Det svider lite att inte ha tagit en singelmedalj i VM, men jag har inte bestämt mig än för om jag ska satsa på VM i Peking 2014. Det beror på om coacherna i landslaget kommer att fortsätta. Livet efter bordtennis­karriären är inget jag tänker särskilt mycket på. Jag har utbildning, jobb och ett liv som jag kommer att fortsätta med, säger Anna-Carin Ahlquist.

Tweeta