Per Andersson - "Allan i Dalen i spandexbyxor med ADHD"

Det är dagen innan premiären för musikalen Rock of Ages på Rondo. Föreställningen har spelats i Stockholm under 2013 men i uppsättningen i Göteborg är det några nytillkomna. Och en halvny. Per Andersson har varit med i drygt en månad och han börjar bli varm i kläderna.

Skriven av Nanna Isaksson 2014-02-01 | Porträtt

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Artikelbild

ROCK OF AGES. Per Andersson är mer nervös för favoritlaget Gais än för sina egna uppträdanden på scenen.
Bild:


Per kommer insjungandes genom entrén på Rondo. Det är en slags egenkomponerad hur-mår-ni-i-dagmelodi till kollegorna som sitter vid ingången.

Han är inte nervös, han är glad, enligt honom själv.

– Det är jätteskönt att det börjar. Man är som en greyhound före start. Man är så beredd och sugen på att det ska dra igång, på att det ska börja. Det ska bli jävligt härligt, säger han.
"Man är som en greyhound före start. man är så beredd och sugen på att det ska dra igång, på att det ska börja."
Vi sitter i rummet som kallas "soffis". Och det är precis vad det är, ett rum med soffor. Förbi backstage, under scenen, bortanför omklädningsrummen.

Ambassadör för Gais


Mer nervös blir Per när frågan om favoritlaget Gais framtid kommer upp. Per blev 2012 utsedd till ambassadör för det ekonomiskt och motgångstyngda laget och tanken på att Gais kan gå i konkurs är svår för honom.

– Fan vad jag får börja jobba nu och dra ihop de där pengarna. Köpa upp laget som en rik oljemagnat, säger han och skrattar.

Men du har alltså ingen rampfeber inför premiären?

– Nej, men jag blir lite nervös innan, någon minut eller två. När jag var yngre och skulle spela teater kunde jag vara nervös. Man var inte riktigt klok egentligen. Kunde gå runt på gatorna i Göteborg och frusta för att man skulle spela teater på kvällen. Nu känns det som att jag har bättre koll på det där. Jag försöker istället spara på min energi så att jag kan plocka fram den när det är dags.

Ingen prestationsångest då heller?

– Nej, får jag nog svara på det. Eller det är klart att man har prestationsångest för att man vill att det ska bli jävligt bra men jag går inte runt och tänker på min prestationsångest. Jag har ingen ångest innan för jag är så sugen på att spela men samtidigt så vill jag att det ska bli väldigt bra. Efter att man har haft premiär så hamnar man alltid i att man ligger vaken och tänker att "jag borde ha gjort så, hur ska vi ändra till i morgon?". Jag tänker att om man spelar en föreställning så får man se det ur två synvinklar. Det ena är hur man själv tycker att det har gått och det andra är hur publiken tycker att det har gått. Då får jag inte låta missnöjet över den scenen som inte fungerade leda till att det var en skitföreställning som helhet.
Artikelbild

REP. Det är snart dags för repetition av föreställningen.
Bild: Rickard Nilsson


Är det så att du håller på med det här för att du har märkt att det är det enda du kan eller vill du uppnå något med det du gör?

– Jag tror att det är så att ju mer man håller på med något, desto mer specificerad blir man på det och till slut känner man att "Gud vilken tur att jag håller på med det här för det är bara det jag kan". Det är klart att man har en känsla av att man inte har något val, att man dras till någonting. Jag har ju inte direkt blivit inkastad i detta, jag har ju hållit på med det här sen jag var noll och ingenting. Skrivit pjäser och spelat teater och tyckt att det har varit roligt. Jag har väl aldrig planerat någon slags karriär, jag har bara tänkt att det är kul att hålla på och spela.

Vad såg du framför dig när du var liten då?

– Jag tänkte att det var väldigt kul att spela teater. Så sett fanns det inget val. Jag har alltid känt att scenen och manusgrejen har dragit i mig väldigt mycket och jag har känt mig bekväm med det. Jag tror att jag tänkte att jag skulle spela teater i någon form men jag kan inte säga att jag hade siktat på att jag måste vara med på tv och sådant där. Hade jag inte gjort tv-grejer så hade jag stått hemma i Mölndal och spelat ändå.

Vissa saker som du har gjort innan, som Grotesco, bygger på en rätt absurd humor. Ser du ofta det absurda i vardagliga situationer?

– Om jag sitter på bussen och det går på någon så kan jag börja fantisera om den figuren, var den kommer ifrån och var den har varit. Och då sticker det alltid iväg. Jag fantiserar aldrig om att någon har varit och ätit utan då börjar jag tänka att det är en hemlig agent och så förvandlas den här bussen till en rymdraket och så måste vi rädda världen. När jag var liten och skulle skriva berättelser i skolan så stavade jag som en kratta men så fick jag alltid höra att det i alla fall var väldigt fantasifullt.
"Om jag sitter på bussen och det går på någon så kan jag börja fantisera om den figuren..."
Lite som att säga att något är engagerat.

– Ja, det är ju inte nödvändigtvis något positivt. Det var väl så att det var det enda de kunde säga. Det var inte bra men det var fantasifullt. Jag kan ju inte säga att jag är absurd, jag är ju inte helt konstig. "Jag är absurd", då låter det ju som att jag sover i en byrå.

Du har ju gjort många olika saker. Tv, teater, revy och film. Är det något som är roligast att göra?

– Jag tycker att man får energi från det ena till det andra på något sätt. Det är kul att skriva manus ett tag och sen blir man görtrött på det och då är det jättehärligt att spela lite teater och när man spelat teater så är det kanske jättekul att göra någon tv-grej. Det är ju olika grenar på det här teaterträdet.

Finns det något kvar som du vill testa i det där "trädet"?

– Vad pretentiöst det lät när jag sa det där om trädet. Det är ju fantastiskt, du får det att låta som att jag har gjort allt. Man får väl komma på en ny form. Det skulle kanske vara kul att göra något inom drama.

Något mer seriöst?
– Jag går inte och suktar efter att göra något seriöst. Men det skulle väl vara roligt.

Per Andersson


- Född: 1976 i Mölndal.
- Familj: Gift och två barn.
- Bor: Täby.
- Gör: Skådespelare, komiker, manusförfattare, regissör. Har bland annat medverkat i Grotesco, Jobbtjuven, Melodifestivalen, Parlamentet, Time Out, Zpanska flugan, Dixie comedy cabaret (som han även har skrivit).


Berätta om din roll som du spelar i Rock of ages.
– Jag skulle beskriva det som Allan i Dalen i spandexbyxor med ADHD. Jag spelar Lonny som är ljudtekniker. Det är en slags metaroll som både är publikens guide och en del av musikalen. Det är väldigt roligt.

Vad gör du när du ska roa dig med något som du själv inte är med i?

– Jag älskar att gå på teater. Jag kan gärna åka över till London en helg och se fyra pjäser om dagen. Det har jag gjort några gånger, sett tolv pjäser på tre dagar, det tycker jag är jätteroligt. Det är gött att vara hemma och bara släpa runt också. Sitta i en soffa och zombiea runt hemma.

Vad händer i framtiden?

– Jag ska vara med i Diggiloo i sommar, för det var jätteroligt förra året. Sen så skriver jag lite på en grej. Det vore kul att göra något Grotescoartat till hösten kanske.


Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration