Annelie Pompe: "Stagnation är min begränsning"

Annelie Pompe är den fullfjädrade äventyraren som lever för det extrema och aldrig får nog. Förutom av skräp-tv. – Jag tappar hoppet om mänskligheten när jag tittar på kanaler som TV 3, säger hon.

Skriven av Sofia Grymer 2014-01-01 | Porträtt

Dela på linkedIn Skicka till e-post

Artikelbild

"Jag gillar extremer och kontraster, det är det som är intressant."
Bild: Privat


Hur långt kan jag nå? Det är frågan som snurrar i Annelie Pompes huvud, hela tiden. Hur högt? Hur djupt? Hur stark kan jag bli? Drivkraften hos kvinnan som både varit uppe på världens högsta berg och djupt, djupt under havet går inte att tvivla på. Trots höjdrädsla klättrar hon igen och igen upp på de högsta berg det här klotet har att erbjuda och trots att hon ogillar att få vatten i ögonen dyker hon djupare och djupare ner under havsytan.

Kräver inre lugn


– Om det är något som skrämmer mig försöker jag att göra det, säger hon om sin envishet och förklarar att hon ser hon tandläkarbesöket som ett tillfälle för avslappningsövningar. Och så tränar hon yoga och mediterar. Att syssla med bergsbestigning och fridykning kräver nämligen inte bara en utmärkt fysik, utan också ett mentalt inre lugn.
Artikelbild

– Yoga är nästan en obligatorisk del i fridykning, säger hon.

2010 slog Annelie Pompe världsrekordet i fridykning med variabel vikt, vilket innebär att man åker neråt med hjälp av tyngder, men simmar uppåt av egen kraft. Hon kom ner till 126 meters djup. 2012 dök ryskan Natalia Molchanova en meter djupare och tog över världsrekordet. I vår ska Annelie Pompe göra ett nytt försök att ta tillbaka sitt världsrekord och klara minst 128 meter.

– Jag tror att mina chanser att lyckas är goda. Men det är lite speciella omständigheter eftersom det ska livesändas i den amerikanska tv-kanalen ABC. Jag behöver bara göra 128 meter men har hela tiden haft 130 meter i huvudet. Men träningsmässigt är det bättre om jag har klarat 140 meter innan, det skulle vara en trygghet.

Svimmade på väg upp


Redan förra sommaren försökte hon ta tillbaka världsrekordet, men misslyckades. Hon kom ner till 131 meters djup, men på vägen upp svimmade hon.

– Jag hade aldrig svimmat förut så när jag vaknade förstod jag inte vad som hade hänt.

Vad gjorde du då?

– Jag har lätt för att bli rädd så för att inte få en mental blockering försökte jag igen, men jag kom inte ner hela vägen.

I december 2013 var Annelie Pompe i Argentina för att bestiga det 6 961 meter höga berget Aconcagua. Det är ett av bergen som ingår i begreppet "seven summits", det vill säga de högsta bergen på var och en av de sju kontinenterna. Aconcagua är den femte av de sju topparna som Annelie nu har bestigit. För att förbereda sig för en sådan expedition är det träning som gäller. Att vänja kroppen genom att springa upp och nerför backar med en tung ryggsäck på ryggen, till exempel.

– Att bestiga berg handlar mycket om att se till att må så bra som möjligt, fysiskt och mentalt. Det gäller att ta hand om sig själv för man tänker inte klart när man är så högt upp och man orkar inte lika mycket. Därför är förberedelserna viktiga.

Vill skida över Antarktis


2011 besteg Annelie Pompe Mount Everest från nordsidan med syrgas som första svenska kvinna. En dröm som hon hade haft i 20 år.

– Det var helt magiskt, det finns inget ovanför dig när du är däruppe. Det är en helt annorlunda värld och den upplevelsen är beroendeframkallande. Jag tänker på Mount Everest varje dag.
Det är en helt annorlunda värld och den upplevelsen är beroende-
framkallande."

Nästa berg på "att göra-listan" är Mount Winson, Antarktis högsta berg. Ytterligare ett av de "seven summits". Och apropå Antarktis så vill Annelie Pompe gärna åka skidor över kontinenten också.

– Tänk att gå i två, tre månader och bara se vitt.

För många låter det kanske som en mardröm, men för Annelie Pompe är det att göra de här sakerna, att konstant utmana sig själv, som är livet.

– Jag trivs som bäst ute i naturen där det är tyst och lugnt, å andra sidan älskar jag att vara bland folk där det är liv och rörelse. Jag gillar extremer och kontraster, det är det som är intressant. Jag skulle ha jättesvårt för att sitta på ett kontor och leva samma dag ut och in, eller att bara ha semester hela tiden vore vidrigt. Stagnation är min begränsning. När jag tittar på tv, på kanaler som TV 3, tappar jag hoppet om mänskligheten, det är så ytligt, skräp-tv.

– För vissa är trygghet viktigare än frihet och det är jättebra för dem, men jag tycker att det är respektlöst mot livet att jobba med något man inte trivs med och tillåta sig själv att må dåligt.

Vad är ditt råd till dem som vill ta sig loss, men inte vet hur de ska göra?

– Fundera på vad som är viktigt för dig. Är du inte nöjd ska du inte tveka och heller inte tänka så mycket. Det behöver inte vara farligt att bryta sig loss eller starta eget. Det är många som hör av sig till mig med sådana frågor och det är jätteroligt. Att få sådana möten med människor är det största äventyret.
Artikelbild

Vad är du själv rädd för?

– Jag jobbar mycket med min höjdskräck som har växt fram under senare tid och så tycker jag att det är obehagligt att få vatten i ögonen. Jag försöker ta körkort och har också respekt för trafiken. Många dör i den. Jag är också rädd för att skada mig. Förra veckan ramlade jag när jag klättrade och skadade axeln.

Vad skulle du göra om du skadade dig allvarligt?

– Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Men jag älskar att föreläsa och tycker det är spännande vad som pågår i tankarna, så jag skulle vilja lära mig mer om det mentala. Mitt stora mål är att göra något bra i världen och mycket börjar i tankarna.

GILLAR ATT STICKA

- Namn: Annelie Pompe.
- Ålder: 32 år.
- Bor: "I Göteborg eller i en ryggsäck."
- Familj: "Fri."
- Förebild: Chhiring Dorje Sherpa (nepalesisk klättrare).
- Intressen: Vågsurfing, läsa böcker, sticka mössor, fotografera, yoga och meditation, styrketräning, fridykning, klättring, kajakpaddling, filosofi.

Utdrag från Annelie Pompes blogg www.deepeverest.se:

"Jag lämnade gruppen bakom mig, minns hur jag klättrade över några stora stenar. Stegjärnen skrapade mot den hårda ytan. I övre ögonvrån till vänster ser jag hur en isyxa ligger platt på marken och tycker det är konstigt. Men när jag kommer över stenkrönet ser jag hur det plötsligt tar slut. Det är platt och finns inget mer ovanför mig. Jag ler mot tomheten och säger högt ’toppen!’, som en hälsningsfras. Jag får snabbt en kram av en okänd människa som också är glad över att vara där i tomheten."

Från inlägget "Toppen av Aconcagua".



Dela på linkedIn Skicka till e-post


Prenumerera på Lokalnytts nyhetsbrev


Lokalnytts nyhetsbrev skickas ut en gång per vecka och innehåller artiklar inom kontor, arbetsliv, fastigheter och evenemang.

Prenumerationen är helt gratis och ni kan avbryta den när som helst.

Klicka här för att påbörja er prenumeration